hela berättelsen om min förjävliga helg med biverkningar.
Idag har det varit jobbigt. Särskillt på kvällskvisten...Mamman här tror jag är dum i huvudet och att jag inte fattar någon som helst franska, så hon står där mitt framför mina ögon och är arg och halvskriker till pappan att jag var stupid för att jag inte fixade mitt cart navigo (som typ ett busskort till alla metron, tåg, you name it!) och att ja inte skötte middagarna bra nog!!! Blir så jävla arg.... fan vad jag vantrivs här! Anledingen till varför jag inte fixade kortet idag var för jag va hemma hos min kompis och va litesådära halvledsen (fortfarande) över vad som hände i fredes (berättar snart) (eller ja, jag kan berätta nu)
Jag och mina kompisar var ute i fredes och hade det nice, men sen runt tretiden så ville vi hem. Min kompis första tåg gick inte förrän klockan 7 på morronen och jag har nattbussar hem till mig. Så jag tänkte "vi kan ju åka hem till mig o sova" (värt att tilllägga redan nu är att vädret var S.K.I.T! det regnade från alla sidor och så blåste det med såklart sådär härligt trevligt!!Och så va det KALLT!!!) Ja, iaf. Vi tog då bussen hem till mig, fick gå en jävla massa för jag var inte riktigt säker på den korta vägen hem (som inte är så kort) så vi tog den längre vägen. Det tog oss fan över en timme att komma hem bara för att upptäcka att dom hade låst dörren med nycklen fortfarande sittandes i låste så jag inte kunde öppna. Jag blev F.L.Y förbannad! Jobbig iska bara sprang genom kroppen så arg/irriterad man var. Här stog vi nu klockan 06.35 på morgonen, frusna, arga och trötta som satan och så hade mamman lämnat nyckeln i låset innifrån.... Vad säger man?? Vad gör man i en sånhär situation? Så jag ringde mammans mobil för att se om hon kunde få för sig att komma och öppna dörren, jag ringde säkert 8 ggr utan svar. Jag ringde då till hemtelefonen, då vaknade hon och kom och öppnade dörren. Av ren reflex (och för att jag är normal) så gick jag och min kompis innanför dörren och sa hej och allt sådant. Hon sa bara till min kompis "vem är du?" i en sådan härlig "fuck-of-ton". blandat med lite förvåning i rösten. Kändes härligt. Vi fick då fram att det var min kompis och hela tjofräset. Vi gick upp och la oss, lagomt förbannade (jag iaf). Morgonen därefter fick jag en jävla ustkällning av mamman i köket. Hon skrek bland annat att jag var ju dum som inte hade ringt henne och frågat om det gick bra att min kompis sov här (hon säger alltså här att hon hade vatt ok med att jag ringde henne klockan 4 på morrn/natten för att fråga om min kompis får sova hos oss, inte en jävel tycker det är ok att ringa så sent/tidigt även om dom säger det!!!!) Och babblade på hur jag skulle gjort, och att det var en fruktansvärd synd att jag hade gått innanför dörren INNAN JAG PRESENTERAT MIN KOMPIS!! ja, jag förtjänar dödsstraff.....
Till min kompis sa hon att allt var ok och att det inte var ngn fara, själv var jag känslomässigt blåslagen och hade hela huvet fyllt med vatten som bara väntade på att få forsa ut ur mina ögon. Fan vad jag var ledsen.... Det förstörde hela min helg seriöst. Deppig hela tiden... Och nu gjorde jag ännu ett fel, jag valde hellre att åka till min kompis för att prata ut för att jag fortfarande känner mig ledsen och deppig över vad som hände, än att fixa kortet...
Men fan, FÖRLÅT DÅ!!!
Ska man byta, åka hem eller stanna i denna familj som tydligt inte tycker om en längre och som inte är rädda för att visa det?? Är det värt att bli psykiskt slagen varje dag bara för att man befinner sig i det underbara frankrike? Det är frågan..
Jag och mina kompisar var ute i fredes och hade det nice, men sen runt tretiden så ville vi hem. Min kompis första tåg gick inte förrän klockan 7 på morronen och jag har nattbussar hem till mig. Så jag tänkte "vi kan ju åka hem till mig o sova" (värt att tilllägga redan nu är att vädret var S.K.I.T! det regnade från alla sidor och så blåste det med såklart sådär härligt trevligt!!Och så va det KALLT!!!) Ja, iaf. Vi tog då bussen hem till mig, fick gå en jävla massa för jag var inte riktigt säker på den korta vägen hem (som inte är så kort) så vi tog den längre vägen. Det tog oss fan över en timme att komma hem bara för att upptäcka att dom hade låst dörren med nycklen fortfarande sittandes i låste så jag inte kunde öppna. Jag blev F.L.Y förbannad! Jobbig iska bara sprang genom kroppen så arg/irriterad man var. Här stog vi nu klockan 06.35 på morgonen, frusna, arga och trötta som satan och så hade mamman lämnat nyckeln i låset innifrån.... Vad säger man?? Vad gör man i en sånhär situation? Så jag ringde mammans mobil för att se om hon kunde få för sig att komma och öppna dörren, jag ringde säkert 8 ggr utan svar. Jag ringde då till hemtelefonen, då vaknade hon och kom och öppnade dörren. Av ren reflex (och för att jag är normal) så gick jag och min kompis innanför dörren och sa hej och allt sådant. Hon sa bara till min kompis "vem är du?" i en sådan härlig "fuck-of-ton". blandat med lite förvåning i rösten. Kändes härligt. Vi fick då fram att det var min kompis och hela tjofräset. Vi gick upp och la oss, lagomt förbannade (jag iaf). Morgonen därefter fick jag en jävla ustkällning av mamman i köket. Hon skrek bland annat att jag var ju dum som inte hade ringt henne och frågat om det gick bra att min kompis sov här (hon säger alltså här att hon hade vatt ok med att jag ringde henne klockan 4 på morrn/natten för att fråga om min kompis får sova hos oss, inte en jävel tycker det är ok att ringa så sent/tidigt även om dom säger det!!!!) Och babblade på hur jag skulle gjort, och att det var en fruktansvärd synd att jag hade gått innanför dörren INNAN JAG PRESENTERAT MIN KOMPIS!! ja, jag förtjänar dödsstraff.....
Till min kompis sa hon att allt var ok och att det inte var ngn fara, själv var jag känslomässigt blåslagen och hade hela huvet fyllt med vatten som bara väntade på att få forsa ut ur mina ögon. Fan vad jag var ledsen.... Det förstörde hela min helg seriöst. Deppig hela tiden... Och nu gjorde jag ännu ett fel, jag valde hellre att åka till min kompis för att prata ut för att jag fortfarande känner mig ledsen och deppig över vad som hände, än att fixa kortet...
Men fan, FÖRLÅT DÅ!!!
Ska man byta, åka hem eller stanna i denna familj som tydligt inte tycker om en längre och som inte är rädda för att visa det?? Är det värt att bli psykiskt slagen varje dag bara för att man befinner sig i det underbara frankrike? Det är frågan..
Kommentarer
Trackback
